My mind and heart is torn apart
Jag vet inte vad det är med mig, helt ärligt. Jag känner mig helt förvirrad. Känner inte igen mig själv. Det finns stunder då jag känner mig så jävla ensam, som att jag inte räcker till. Att mina "vänner" inte är med mig för att de vill, för att de måste. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är inte den jag vill vara. vad ska man göra då man känner att man inte räcker till? Känns som att ett rop på hjälp är försent och de personer jag vill ska höra väljer att inte göra det. Har alltid fått höra, och jag antar att det stämmer, att jag finns där för andra , lyssnar och ger råd och sätter mig själv i sista hand. Men om jag nu vill sätta mig själv i första hand, ändrar det då mig? Är jag egoistisk? Jag är inte den som vill be. Jag vill inte visa mig sårbar. När det kommer till den punkt då jag gör det, känner jag mig osäker, blottad och liten, en av de värsta känslorna i världen! Jag vill inte ha medlidande. Jag vill inte ha sympati.
Jag vill bara säga att jag inte tror jag mår så bra.
The truth no one knows just became public
Jag vill bara säga att jag inte tror jag mår så bra.
The truth no one knows just became public
Kommentarer
Postat av: teres
Åh förlåt :'( Det är fan inte lätt och hålla koll på alla, men din och Beckas borde jag hålla koll på. Ni är ju ändå mina bästa kusiner. Åh nu känner jag mig dundersämst! FÖRLÅT hjärtat. Grattis i efterskott, hoppas du hade en bra dag! Bättre sent än aldrig? Right. Åh Gabriella nu har jag ångest. Nu måste jag gottgöra dig :) När kör vi vår utgång? som förr <3
Postat av: teres
PS. 1 år kvar till systemet :D
Postat av: Johanna
Du är inte alls egoistisk om du sätter dig själv i första hand. Ibland hamnar man i en svacka, och då måste man tillåtas vara "svag" för en stund. Puss på dig!
Trackback
