My thoughts and miseries

Ibland kan man inte låta bli att tycka om livet,
även om det inte har hänt något speciellt,
även om ingen har sagt något särskillt,
det kan räcka med ett leende,
eller kanske en blick,
en tanke som gör en alldeles varm i magen,
att njuta av att bara kunna sitta helt tyst utan
att känna sig tvingad att yttra ett ord,
att sitta ensam i sitt rum,
lyssnandes på musik,
att sitta med nära och kära och höra gnäll,
att bråka,
om egentligen ingenting,
glömma bort hur lätt det kan vara att älska,
känna kärlek som man lätt tar för givet,
men sen kommer sekunden då man inser,
att det kanske inte alltid kommer kunna vara så,
att det på ett ögonblicks, hundradels, tusendels,
sekund,
kan ändras så snabbt,
utan att man är riktigt medveten om det,
det skrämmer mig.


Hjärtat tog ett skutt då sirenerna sattes igång.
Att åka förbi och vara sådär mänskligt nyfiken,
för att senare få reda på att en person omkommit,
att en annan människas hjärta slutat slå,
på grund av vad,
oförsiktighet,
dåliga väderleksförhållanden,
vårdslöshet,
black out,
kanske en kombination,
funderar över hur han tänkte,
hur han kände,
fick han vara alldeles själv,
fick han lida,
eller gick det så snabbt så att han slapp,
kanske hann han inte ens tänka,
det önskar jag,
att det var smärtfritt,
och att kunna bespara hans människor smärtan som
nu infunnit sig hos dem,
saknaden,
tomrummet,
för det försvinner aldrig...

---

 
Drop her name, push it in and twist the knife again.
Watch my face as I pretend to feel no pain, pain, pain.